I år firar Vasa svenska kvinnoklubb 100 år, eller egentligen 100 år och litet till. De kvinnor som startade Vasa svenska kvinnoklubb 1920 hade egentligen redan 1905 grundat Wasa Kvinnoklubb. Med andra ord ett år innan allmän och lika rösträtt infördes i Finland, som första land i Europa och två år innan Svenska Kvinnoförbundet grundades.
– I början var det viktigast att få träffas utan att männen var med. Men den politiska delen fanns med också, som till exempel rösträttskampen. Under 1970-talet förändrade unga radikaler rörelsen och i dag är den professionell och politiserad i allra högsta grad, säger Camilla Berggren.
Hon är författaren bakom Vasa svenska kvinnoklubbs historik 100+. Namnet tar avstamp i 1905 när det första kvinnoklubben egentligen grundades. Hittills har historiken tryckts i 600 exemplar som ska delas ut till främst medlemmar, men enligt ordförande Berit Öhman finns det beredskap att trycka fler om efterfrågan finns. Historiken är klubbens andra.
– Det finns väldigt lite dokumenterat om detta. Kvinnoklubbarna och de kvinnor som verkat i dem är lite bortglömda. Vi har mycket gammalt material som vi gärna ville dokumentera och samtidigt ville vi vidga historien och berätta om vad som hände i Vasa, Finland och världen, säger Öhman.
Boken innehåller många bilder. Berggren säger att det ligger en hel del arbete bakom att få fram bilderna. Materialet visar unika händelser kopplade till jämställdheten.
Förutom att hon gått igenom hundratals mötesprotokoll, verksamhetsberättelser tidningsartiklar och mycket annat har Berggren även gjort regelrätta intervjuer med aktiva kvinnor.
Historiken tar läsaren från 1900-talets början till 2020-talet samtidigt som den också innehåller kapitel om exempelvis Österbottens första kvinnliga riksdagsledamot Elly Sigfrieds.
– Under arbetets gång har jag funderat på om Kvinnoförbundet verkligen behövs mera. Svaret på den frågan är ja. Det heter att vi är jämställda men det finns mycket kvar att göra, säger Öhman.
– Det har blivit bättre men alla jämställdhetsfrågor finns kvar. Man kan säga att cirkeln sluter sig när man ser på vad den första kvinnan inom kvinnosaksrörelsen och de nu aktiva kvinnorna säger, säger Berggren.
Annie Furuhjelm var den finlandssvenska kvinnorörelsens grand old lady och Kvinnoförbundets ordförande i 20 år. Hon uppmanade kvinnorna att inte foga sig i talesättet ”uppoffring är en kvinnlig dygd”.
– Ser vi på dagens kvinnliga politiker Sari Somppi och Ramieza Mahdi talar de om samma sak. Kvinnorna måste stå på sig och kräva, säger Berggren.
För trots att vi kommit en bit på vägen från 1970-talets valaffischer med bild på endast tre kvinnor, och trots att landets nuvarande regering leds av kvinnor, så finns det fortfarande att göra.
– Den osynliga maktordningen är svår att komma åt, säger Gun-Britt Lund, som suttit i historikkommittén och sitter i kvinnoklubbens styrelse.
Som exempel kan ges kommunalvalet 2017 i Vasa. Över 50 procent av de invalda var kvinnor, men det syns inte på de ledande förtroendeposterna.
– När jag började titta på nämndsammansättningarna var det övergripande män bland ordförandena, säger Berggren.
– Det hjälper inte att man bara skriver jämställdhetsprogram utan genusglasögonen måste vara på hela tiden, säger Lund.
