Ramieza Mahdi om nuläget i Somalia (VBL 13.8.2017)

Viveca Dahl, Vasabladet 13.8.2017

Än hemsöker stanken henne

Tre gånger har Ramieza Mahdi besökt det afrikanska land där hon är född. Våren 2014, årsskiftet 2015–16 och så igen våren 2017. Den senaste resan var den tyngsta.

Den började i Kismayo vid Indiska oceanen, nära gränsen mot Kenya. Regionen heter Jubaland, har självstyre och är förhållandevis stabil. Regeringen i Mogadishu siktar på att det framtida Somalia ska vara en federation, ett pussel av delstater. Jubaland är en av de pusselbitar som är på plats.

När hon sedan landade i Mogadishu, huvudstaden, mötte svälten – indirekt – redan på flygplatsen.

– Det uppbars en extra avgift på 10 euro av varje resenär, för torkans offer.

Somalia är en del av det vidsträckta bälte i nordöstra Afrika där torkan i år slagit ut människor, djur, natur. I Somalia tycks det ha gått som det alltför ofta går. När de internationella organisationernas hjälpsändningar började komma fram var det allra värsta redan över.

– Det skulle gå att förhindra svältkatastrofer som den här, men hjälpen kommer för sent ... och ibland tänker jag: Är det ens hjälp? Det ges mat och kläder – so what? De som får hjälpen är fortsättningsvis de fattigaste av fattiga. Det finns ingen plan för vad som ska ske med dem efter att de fått ”hjälp”.

Först ut av hjälparna är enligt Ramieza Mahdi alltid somalierna utom­lands.

– De är verkligt bra organiserade. De hinner alltid före de internationella organisationerna.

Hon for från Vasa den 18 april och var tillbaka den 4 juni. Den här gången reste hon som representant för ett finländsk-somaliskt nätverk med projekt i Somalia. Fokus var på miljö, främst vikten av att plantera träd. I det rådande läget kunde det ibland framstå som absurt.

– Folk dör av törst. Och vi kommer och vill att de ska plantera – och vattna – ett träd. De är oftast jättemedvetna om att det är viktigt med träd. Men vilka alternativ har de?

– Den lokala organisation jag samarbetade med hade fokus på hungern. Jag är jätteglad att de prioriterade så.

Ramieza Mahdi reste från Mogadishu till centrala Somalia den 2 maj. Under veckorna där delade hon sin tid mellan nätverkets projekt dagtid och insatser på ett litet lägersjukhus i Gadoon på fritiden.

– Där, på sjukhuset, glömde man tid och dag, försökte bara göra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt.

– Hela området luktade av förruttnelse och kloak. Saniteten fungerade ju inte. Vi brände och brände.

Det händer att den där lukten fortsättningsvis hemsöker henne.

– Det hade ju hunnit komma lite, ­lite regn när jag kom till Somalia. Men med regnet kom koleran och diarrén. Människor dog dagligen.

Man valde vem som fördes vidare till regionsjukhuset, som utöver det måste fungera som katastrofsjukhus, militärsjukhus, TBC-sjukhus. Det slösades inte bensin på döende människor.

De inre bilder hon fick med sig hem handlar om uttorkade barn, utmattade gamlingar. Och mannen i 60-årsåldern som hukade bredvid en utmärglad kamel.

– Farbror, hur är det?, frågade jag. Vi kallar alla för farbror.

– Jag väntar på att kamelen ska dö, sa han.

– Men om du sitter kvar här kommer du också att dö ...

– Jag har inget kvar att leva för, sa han.

Kamelen var den sista av 150. Övriga familjemedlemmar hade flytt söderut. Mannen hade enbart döttrar.

– Det var en situation som gav mig ångest. Jag är uppväxt i Finland och säger mig vara – är – för jämställdhet. Men för kamelfolket är söner viktiga, eftersom döttrarna byter släkt i och med att de gifter sig och då ska bistå den nya släkten. Om jag varit en gift kvinna i Somalia och haft åtta barn, till hur stor hjälp hade jag då kunnat vara för min pappa?

Det var meningen att Ramieza Mahdi skulle flyga tillbaka till Mogadishu den 14 maj och sedan vidare norrut. Inrikesflyg är i praktiken ofta den enda möjligheten, eftersom vägarna är så osäkra.

– Det är ett av de största problemen i Somalia just nu, vägarna är avskurna av väpnade grupper. Därför är det också så svårt nå fram med hjälp.

– Far du ut på vägarna måste du vara väldigt försiktig. Det finns folk som kan döda för en vattenflaska.

Själv kom hon aldrig ombord på flyget den 14 maj, eftersom hennes dokument konfiskerades. Hon anklagades för att vara involverad i ett mord.

– Vi hade då jag rörde mig i centrala Somalia tre dagar i rad förföljts av en okänd bil. Vi hade väpnade vakter med i vår bil – bilar är värdefullt stöldgods – och i ett skede blev det skottlossning.

Tydligen dog någon i den skärmyts­lingen och hon gjordes ansvarig.

– Det är jättesvårt att veta vad det där egentligen handlade om. Det kunde också vara inte bilen utan jag som utlänning som var ”intressant”.

Det tog tio dagar för henne att få tillbaka sina dokument – och det blev dyrt.

– Du måste gå till din egen klan­ledare som kan bekräfta att du är den du säger dig vara. Andra klan­ledare ska involveras ... och ingen pratar direkt med dig, eftersom du är kvinna. Försöker du koppla in myndigheterna blir det sannolikt ännu värre.

Ironiskt nog, säger hon, vänder sig folk som råkat i konflikt inte till regeringen och myndigheterna för att får rättvisa utan till terrororganisationen Al Shabaab. Detta av den krassa anledningen att de extrema islamisterna i Al Shabaab enbart dömer efter sharialagens obönhörliga bokstav. Klantillhörighet och förmögenhet saknar betydelse – vilket det inte gör i kontakterna med regeringen och korrumperade myndigheter.

– Det är som att söka rättvisa hos djävulen, men ...

För vanliga somalier kan Al Shabaab-kontrollerade områden vara tryggare än regeringskontrollerade. Mindre död eftersom den som dödar någon hängs.

Värst klämda i kniptången regeringsmakt-terrormakt är affärsmän, butiksinnehavare. De betalar skatt åt båda två.

– Det kommer hot från Al Shabaab hela tiden, du är illa tvungen att betala. Nu har myndigheterna meddelat att de kommer att bestraffa dem som betalar till Al Shabaab, vilket gjort affärsmännen väldigt upprörda ”för ni förmår ju ändå inte skydda oss mot dem”.

Al Shabaab har en motpol i de mer moderata, sufiska sunnimuslimerna i Ahlu Sunna Walgamaca. Men också det är en väpnad grupp.

När Ramieza Mahdi kom till Somalia 2014 var det länge sedan hon besökt landet och hon hade den västliga mediebilden av det i ryggsäcken. Kaos, svält och krig hela tiden och överallt.

– Så var inte Mogadishu då. Det fanns en ny federal regering, folk var glada, det fanns hopp i deras ögon. Alla försökte göra någonting, de små pojkarna ville putsa dina skor eller tvätta din bil. Fast ute på landet var det förstås annorlunda.

Andra gången, årsskiftet 2015–16 hade ekonomin tagit fart. Det fanns många nya hotell, nya bilar, ny asfalt. Men också självmordsbombarna och bilbomberna var fler.

– Ju större framsteg den federala regeringen gör desto fler blir bomberna. Ju mer människorna lär sig tänka själva, desto fler blir attackerna.

– Åtta platser jag besökte under den resan – hotell, restauranger, parker – bombades en tid efteråt. Det var otäckt, som om någon följde mitt spår.

Den här resan slogs hon av att hon inte såg folk sörja. Tårar såg man kanske bara då en död kropp togs om hand, inte senare.

– Märkligt, men en psykolog förklarade att det rör sig om en försvarsmekanism. En bekant som nästan samtidigt förlorat en bror och en nära vän fortsatte jobba som om inget hänt. Om jag sörjde fick jag sörja precis hela tiden, sa han.

• Född i Mogadishu, Somalia 1982.

• Kom till Jakobstad som 12-åring.

• Jobbat som tolk, studerat vård vid Novia.

• Familjen består av tonårig dotter, många syskon och föräldrarna.

• Invaldes i fullmäktige i Vasa (SFP) i år.

• Drömmer om att studera statskunskap.